Andra sidan havet - en färgresa, Åland

Katja Syrjäs konst är ofta slående visuell och tydlig. Men den direkta ytan är i någon mån bedräglig. Den berättelse som möter betraktaren är hos Syrja alltid en kombination av multipla narrativ som löper om och kring varandra.

Det tvetydiga är till och med en förutsättning för Syrjäs konst, som äger rum eller skapas i en skärningspunkt mellan en konceptualiserad idé och ett enträget och mycket fysiskt påtagligt arbete. I sina större projekt bestämmer eller identifierar Syrjä ofta relativt tydliga ramar eller regelverk att arbeta utgående från. Men inom detta regelverk kan arbetet föra henne åt många olika håll. Ibland återfinns arbetsprocessen som en dokumentation, en text eller en färgkarta i det färdiga verket, ibland syns den bara som en präglande underton eller känsla av att bilden vi ser bygger på lager efter lager och inte nöjer sig med en linjär och färdigskriven historia.

Materialitet är viktigt för Katja Syrjä. En stor del av hennes konstnärskap går ut på att skapa materialen och lära känna och kanske ompröva de förutsättningar och villkor de erbjuder. Hon tillverkar egna pigment av både jord och växter. Samlar material och tillverkar eget papper. Hittar råmaterial som liknar ready-mades, exempelvis knappar eller antika glasögon, men använder dem som avstamp för en lång process, trots att de också förblir det centrala motivet. Katja Syrjäs processinriktade konst tar alltid en omväg.

I det pågående projektet ”Andra sidan havet/Färgresa” utgår Syrjä från båtresor hon som barn gjorde tillsammans med sin familj. De egna minnena från öarna i Ålands och Åbolands skärgård är förstås centrala för verkets process. Men ännu viktigare är en dagbok som konstnärens döda mor förde under resorna. Under arbetets gång återvänder Syrjä till de platser som dyker upp i dagboken, och samlar där växter för att använda som råmaterial i en strävan efter att gestalta både plats och minne. Men hon söker också intryck, motiv och direkta åminnelser av erfarenheter som hennes mamma har gjort och noterat.

Det vuxna barnet söker sina minnen och en förlorad förälder. Konstnären söker process och motiv. Den resande söker hållpunkter. Också de enskilda öarna bidrar till de berättelser som bubblar upp genom att tillhandahålla sin specifika flora. Fyrkantig johannesört, renfana, fackelblomster och andra växter blir på en gång projektets potential och dess begränsning.

Det finns också ett aktivistiskt drag, eller en motmakt, i Katja Syrjäs konstnärliga praktik. Gång på gång återvänder hon till kvinnliga berättelser och låter dem genomsyra sin diskurs.  I det konceptuellt orienterade ramverk som är hennes arbete applicerar hon ofta tekniker från konsthantverk med en kvinnlig och därmed ringaktad genuskod. Sömnad, vävning, växtfärgning. De är alla tekniker som dyker upp i ”Andra sidan havet”. Också från denna synvinkel blir narrativet dubbelt eller går i många lager. Den högst privata berättelsen om ett barns minnen av en resa och om en modersgestalt får – väldigt bokstavligt – färg och form genom nästan bortglömda erfarenheter som bär en kvinnlig genusmask.

Genom att på de aktuella öarna ta fasta på intryck som trasmattor och andra unika eller platsspecifika detaljer ges den privata berättelsen ett allmänmänskligt sammanhang. Den lilla berättelsen löper alltid genom den stora. Eller också är berättelserna hoptvinnade med varandra och det vi har att förhålla oss till är en väv där den ena beståndsdelen inte går att skilja från den andra. 

Det finns förstås ett nostalgiskt drag i Katja Syrjäs projekt. Men det stannar inte där. Hon nöjer sig inte med att återuppleva eller iscensätta det förflutna. Med ett hårt, pragmatiskt arbete samlar hon material och intryck som förädlas i en konst som på ett faktiskt ganska märkligt sätt fördriver minnets romantiska sepia-toner och ger det förflutna en samtida färg.

Sebastian Johans, konstkritiker