Bildens yta vattnets ytor

En person som använder en kamera är nyfiken på världen, på andra människor och sig själv. Kameran som används av personen är enbart nyfiken på ljus, dess våglängder och dess partiklar. Detta ljus är samtidigt en del av den fysiska världen och utanför den, som vattenytan är en del av vattnet, om än omöjlig att definiera utifrån massa och volym samt atomer och molekyler. Ljuset i sig självt kan inte ses, men med hjälp av ljuset kan vi se. Se vad? Allt som finns att se. Ljus existerar utan tvekan, men dess existens är något som kan vara svårt att begripa.

Kameran är endast intresserad av ljusflödet, dess spektrum, intensitet och förökning. Den läser av dessa och komprimerar resultatet på tvådimensionella ytor av ljuskänslig film.

När det gäller personen som använder kameran, fotografen, är det allt den gör; väljer, ramar in, belyser, tänker och tolkar. Och i slutändan trycker på avtryckaren som öppnar slutaren och belyser filmen under en bråkdel av en sekund innan den stängs igen. Genom att göra detta föreställer sig fotografen att den inte bara fångar ljus utan också betydelse.

Och ja, Karl Henrik Edlunds bilder innehåller betydelser. Faktum är att de innehåller flera olika teman och berättelser, spår av det förflutna i nutiden och förväntan på framtiden. Samtidigt är bilderna befriade från ljuset i sin totala, odelade aspekt. Många av bilderna präglas av otydlighet och dunkel, överexponering och underframkallning. Dessa ingripanden och, mer allmänt, den stora variationen av belysningar, inramningar och stilistiska grepp hindrar tittaren från att enbart tänka på bilderna, från att tolka dem, från att avläsa dem. De synliggör bilderna. 

I många av Edlunds bilder bryts gränserna för det vanliga synsättet och varje slutsats om bildens innebörd blir bräcklig. 

En av bilderna föreställer en trasig båt. Båtens för är suddig och den knäckta aktern står i fokus. Bakom den en vattenkälla som till synes inte består av nästan annat än ljus. Det är svårt att säga om vattnet är fryst eller flytande. Strandlinjen som urskiljs på andra sidan den här sjön, floden eller bukten berättar för oss att bilden faktiskt lutar: båten gungar inte längre, men världen är definitivt i gungning. Sålunda skapas en metafor. Förnimmelsen av instabilitet som kommer av att vara till havs har skapat existensiella undertoner.

Om det varit en bild på en båt och inget annat, skulle dess oskärpa och instabilitet vara onödig, även störande, men i Edlunds bilder skapar defekterna en ingång. De tar oss ett steg längre in i riken av andra gradens betydelser, där parametrarna att uppfatta saker och tänka på dem löses upp.

På en annan bild återspeglar taket på ett avlägset hus ett starkt ljus. Den här bilden, liksom den föregående, är överexponerad och ojämnt framkallad i mörkrummet. Det är som om det ligger en tunn hinna mellan oss och landskapet, som likt en förtrollning ger bilden en omedveten skönhet, en känsla av att tiden är inkapslad.

Men om landskapet nedan hålls stillastående av ett icke-ljus är himlen ovanför full av rörelse. Den har veck och brytningar, en ojämnhet av toner och olika våglängder. Denna textur framställs av stora kosmiska rörelser, atmosfärens friktion mot yttre rymden, men även alla små rörelser - reflektionen på husets tak, vattnets glimmande - produceras av skarpt dagsljus. En spänning uppstår mellan två slags belysningar: den disiga hinnan av ljus och den uppvaknande solen. Detta ger upphov till olika sinnestillstånd, fruktbart motstridiga psykologier.

Liksom dessa två skiljer sig de andra bilderna i utställningen enormt från varandra. Edlund rör sig fritt mellan stilar och genrer. Han blandar romantisk gatufotografi med realistisk dokumentärfotografi (de omfamnade ungdomarna på gatubänken), antropologiska studier från civilationens utkanter i det arktiska nord (de rökande männen i ett rum, potatis som grott), psykologiska porträtt och allegoriska stilleben (en rymdsond i miniatyr som en idealisering av kameran, bilar, ödlor och björnar i kartong som nattinsekter lockade av strålkastare). Edlund skapar vida betydelser, öppnar nya horisonter, samtidigt som han är mån om den fotografiska traditionen och kameran som verktyg.

Det finns två övergripande teman i dessa bilder, ungdomar och norr, vars korsningar och motsättningar uppenbaras i såväl bilderna som i spänningarna som härrör från deras sammanställning.

Norr är en långsam och kall dimension som existerar i cyklisk tid. I norr sker under ett enda år upprepade dramatiska förändringar i miljön, men under århundradenas gång orsakas väldigt få historiska och oåterkalleliga förändringar.

Ändå har det funnits historiska händelser, och det norr som Edlund presenterar lever i en eftertid i förhållande till detta. Förra seklet har mekaniserat all jakt, samling och jordbruk. Det har skapats och demonterats olika politiska system och till och med de minsta byarna har anslutits till det globala informationsnätet. Denna process är nu förbi. Historien som pågår just nu, nämligen klimatförändringen, är helt annorlunda. Den kommer nog att förändra allt, men det sker stegvis, nästan obemärkt.

Ungdomen å andra sidan är linjär. Ungdomen är en kompakt period av enighet, vars främsta mål att bryta sig fri från alla formar. Detta kan ses i Edlunds porträtt och närbilder. Dessa personers blickar är överdrivna: för öppna, för hotade, för uttråkade, för intresserade. De är, på ett avgörande sett, separata från sina miljöer och de kulturer som produceras av dessa miljöer. De är fulla av osäkerhet, ändå så intensivt individuella. Dessa ansikten är ytor av klart och ljust vatten. Titta på dem och du kan du se djupt.

Sammanfattningsvis kommer jag att säga detta om Edlunds bilder: dess ytor är likvärdiga med ytor av vatten. Vid en första anblick och på avstånd ser de ut som statiska, frusna ögonblick. Om du ger dem lite tid, ser du att de är fulla av förändring. Anledningen till detta är ganska enkel. När man tittar på en bild, går tiden och betraktaren förändras. Man är sitt ständigt föränderliga jag i situationen. Å andra sidan, om dessa bilder inte var så fulla av potential, så full av det icke-klassificerbara, ofattbara möjligheter som framkallas när ljuset synliggör flödet av befriade meningar, kan detta andra flöde, flödet inombords, passera obemärkt.

Karl Henrik Edlund är fotograf bosatt och verksam i Helsingfors och på Åland, Finland. Han är utbildad fotograf vid Nordens Fotoskola, Biskops-Arnö, och vid Atelier Smedsby, Paris, och har en examen från magisterprogrammet Filmiska processer vid Akademin Valand, Göteborg. 

Edlunds verk har ställts ut vid solo- och grupputställningar runtom i Norden, bland annat på Finlands fotografiska museum år 2018. Hans verk finns representerade i Ålands konstmuseum samling och i ett flertal privata konstsamlingar.

Hans debutbok Bright Hours, utgiven av Journal år 2016, nominerades till Finska fotobokspriset år 2017 och valdes ut till Hasselblad Centers utställning "Publicerad - Fotoboken i Sverige" på Göteborgs konstmuseum år 2018. 

År 2015 grundade Edlund, tillsammans med Øistein Sæthren Dahle, Mirari Collective, en plattform där de tillsammans kan utforska olika teman och frågeställningar och fördjupa sina respektive konstnärliga uttryck, och tillika ett residensprogram för internationellt verksamma konstnärer. En konstnärsbokskurs av den tyska fotografen och bokbindaren Nico Baumgarten år 2016 och en workshop av den finska fotografen och videokonstnären Elina Brotherus år 2018 hör till några av de projekt som Mirari Collective har arrangerat.

Pauli Tapio är en poet, översättare och doktorandstuderande från Helsingfors. Tapios debutbok Varpuset ja aika (”Sparvar och tid”) vann det prestigefyllda Helsingin Sanomats litteraturpris för årets bästa debutverk 2017 samt det internationella Bridges of Struga-priset för bästa poesidebut, utdelad av Struga Poetry Evenings-festival och UNESCO i Makedonien.