Housewarming
_______________________
Text av Duncan Herd
Publicerat 02.08.2018
Om än avgränsat, så är det här inte ett rum. Det är en hel byggnad utan innerväggar. Öppen planlösning, skanderar både arkitekten som byggde den och ägarna som lät bygga den. Det påminde varmt ägarna om galleriorna med stengolv i Italien – en modern paviljong, halvt skämtade halvt menade de – en romantisk vy som de flest aldrig sett. Grannarna och deras grannar talade föraktfullt om nödvändigheten i att bygga en lagerlokal mitt i naturen.
Byggnaden är inkilad i en nästintill vertikal kulle, vilandes bakåt mot hårda och vassa klippor. Nu, vänd mot entrén, gräver sig ens hälar in i marken åt samma håll. Om du tappar något rullar det bakåt, och slår emot den norra väggen med en duns eller ett dunk. Det här är inte något dom ingick i originalritningarna, men pengarna sinade lika snabbt som den uppgrävda jorden torkade. Ägarna blev snabbt ägare till byggnaden och inte så mycket mer. Det finns inga fönster i ögonhöjd men dammpartiklarna dansar ändå, avslöjade av några solstrålar som tagit sig in från utsidan; utsidan du inte kan bevittna inifrån.
Förutom tomhet: en hög med böcker, en madrass och ett matbord ockuperar den här glest bebodda ytan. En stor, sträv och kittlande matta breder ut sig över den södra, högra delen. Remsor av vävd bomull som en gång doppats i svidande blekmedel, för att sedan färgas livfullt limegröna i någon av Bangladeshs industriområden och sedan till slut hamna här. Mattan lyser i neon mot det nylagda betonggolvet som har fraktala, ådriga sprickor från en lång period av påfrestning under bygget. Den utstickande gröna färgen var snarare en strategi än en fråga om personlig smak, för att distrahera från de största och allvarligaste sprickorna, som ibland märktes om man gick över dem med klackar.
På bordet formar kaksmulor ett mönster på bordduken. Bordduken skyddar ytan som den täcker med råge, och polerar den lite grann varje gång som duken rör på sig. I obalans, som en position i amatöryoga lutar materialet åt ena sidan som i ett försök att nå ner till och kyssa det fluffiga golvet. Uppe på bordsytan svartnar kärnhuset av ett äpple i luften, det krymper och drar ihop sig som under en blåslampa; pressar ut aromen av färskhet och förruttnelse i lika delar. Ett gammalt plommon, som sjunker inåt, talar med samma arom från andra sidan av bordet med den bittra avundsjukan från att aldrig ha mött en mun. Ett kilo ris importerat från Indonesien, köpt i matbutiken, har också nått bordet. Det sväller i sin behållare, fångad i ett glasfönster – en glasburk med gummitätat lock som kväver varje chans för ett riskorn att spillas ut. Sju andra förslutna burkar står uppradade parallellt, men med främmande gryn som är svårare att urskilja. En av dem innehåller enorma, gigantiska couscous, kanske; en annan är ljungfärgad, ser hälsosam ut men är påtagligt dammig. De är inköpta i hälsokostaffären i den myllrande stadskärnan som var ännu en orsak att flytta hit. Utan sina tjocka plastförpackningar, som snabbt tömts och kastats efter inköp av dåligt samvete för miljön, kommer ingen komma ihåg exakt vad eller hur nyttiga de är. De står där som en cylindrisk by av snöglober som bara väntar på att bli omskakade, men de får lov att ha tålamod – där finns inget kök.
In kommer gästerna, hela fem månader tidiga, och letar efter ett lämpligt ställe att hänga jackorna. Med tanke på att flyget och hotellet bokades över ett år i förväg så får de ursäktas. Ägarna tar deras jackor och ber om ursäkt medan de lägger dem i en hög vid dörren och förbannar sig över projektledaren. Med sig har gästerna: en ask belgisk choklad; blommor från de holländska fälten; och en kaktus i kruka – var och en balanserandes ovanpå jackorna i väntan på sin plats vid ett senare tillfälle.
Nu ryter vattenkokaren till i hörnet, fastkedjad i en av kontakterna strax ovanför golvet. Gästerna kommer med sina önskemål - kaffe för hela slanten. Teerna som inköpts speciellt för detta tillfälle behövs inte, trots att de öppnas och erbjuds gästerna: apelsinblom från Valencia; citron och ingefära; English breakfast; eller grönt te med litchi och mango. Sex personer och fem muggar. Ett ögonblick senare hälls sex koppar kaffe upp i fem handdrejade muggar och en burk som - tills för en stund sedan – innehållit en bukett av tjocka tuschpennor. Ett plastjuver vilar på bordet och värms sakta upp och förgås. Etiketten lossnar i hörnen och förvränger ytterligare illusionen av en redan uppblåst ko med ett utgångsdatum från förra veckan. Alla dricker avskräckta sitt kaffe svart och kokhett utan att säga någonting under en tyst minut. Två i gruppen sörplar sina drycker långsamt och uttrycker smärta i sina känsliga tänder, eller kanske sin icke uppfyllda begäran om socker.
Duncan Herd arbetar huvudsakligen med skulptur och installation, och utvecklar en tvärvetenskaplig praktik kretsar kring kontexten av objekt och deras placering, strategisk design och utbytesmiljöer.
För närvarande baserat i Belfast, som artist-in-residence på Digital Arts Studios; Han är grundare av Hold Residency, en digital plattform för konstnärer och utställningar; och har ett kommande forsknings-ledd konstresidens i Tokyo.
På bordet formar kaksmulor ett mönster på bordduken. Bordduken skyddar ytan som den täcker med råge, och polerar den lite grann varje gång som duken rör på sig. I obalans, som en position i amatöryoga lutar materialet åt ena sidan som i ett försök att nå ner till och kyssa det fluffiga golvet. Uppe på bordsytan svartnar kärnhuset av ett äpple i luften, det krymper och drar ihop sig som under en blåslampa; pressar ut aromen av färskhet och förruttnelse i lika delar. Ett gammalt plommon, som sjunker inåt, talar med samma arom från andra sidan av bordet med den bittra avundsjukan från att aldrig ha mött en mun. Ett kilo ris importerat från Indonesien, köpt i matbutiken, har också nått bordet. Det sväller i sin behållare, fångad i ett glasfönster – en glasburk med gummitätat lock som kväver varje chans för ett riskorn att spillas ut. Sju andra förslutna burkar står uppradade parallellt, men med främmande gryn som är svårare att urskilja. En av dem innehåller enorma, gigantiska couscous, kanske; en annan är ljungfärgad, ser hälsosam ut men är påtagligt dammig. De är inköpta i hälsokostaffären i den myllrande stadskärnan som var ännu en orsak att flytta hit. Utan sina tjocka plastförpackningar, som snabbt tömts och kastats efter inköp av dåligt samvete för miljön, kommer ingen komma ihåg exakt vad eller hur nyttiga de är. De står där som en cylindrisk by av snöglober som bara väntar på att bli omskakade, men de får lov att ha tålamod – där finns inget kök.
In kommer gästerna, hela fem månader tidiga, och letar efter ett lämpligt ställe att hänga jackorna. Med tanke på att flyget och hotellet bokades över ett år i förväg så får de ursäktas. Ägarna tar deras jackor och ber om ursäkt medan de lägger dem i en hög vid dörren och förbannar sig över projektledaren. Med sig har gästerna: en ask belgisk choklad; blommor från de holländska fälten; och en kaktus i kruka – var och en balanserandes ovanpå jackorna i väntan på sin plats vid ett senare tillfälle.
Nu ryter vattenkokaren till i hörnet, fastkedjad i en av kontakterna strax ovanför golvet. Gästerna kommer med sina önskemål - kaffe för hela slanten. Teerna som inköpts speciellt för detta tillfälle behövs inte, trots att de öppnas och erbjuds gästerna: apelsinblom från Valencia; citron och ingefära; English breakfast; eller grönt te med litchi och mango. Sex personer och fem muggar. Ett ögonblick senare hälls sex koppar kaffe upp i fem handdrejade muggar och en burk som - tills för en stund sedan – innehållit en bukett av tjocka tuschpennor. Ett plastjuver vilar på bordet och värms sakta upp och förgås. Etiketten lossnar i hörnen och förvränger ytterligare illusionen av en redan uppblåst ko med ett utgångsdatum från förra veckan. Alla dricker avskräckta sitt kaffe svart och kokhett utan att säga någonting under en tyst minut. Två i gruppen sörplar sina drycker långsamt och uttrycker smärta i sina känsliga tänder, eller kanske sin icke uppfyllda begäran om socker.
